Michaelage

Idag hälsade jag på Mamma som jag inte gjort på ett tag.
Jag har pratat med henne i telefon.
I telefonen inbillar jag mig att det är som vanligt, att hon är frisk och kry. Väger 65-75 kg, kan gå ordentligt, äta en hel normal måltid, springa, använda kläder i normal storlek.
Men det är bara inbillning. Förnekelse brukar det kallas har jag hört.

Kom in till sjukhuset, in i rummet och där stod hon. Lika mager som förra gången. 
 Men en lika stor chock för mig att se henne så sjuk. I hennes ynka 39-41 kilo.
Min Mamma.
Jag försöker gå in i rummet och låtsas att allt är bra när det egentligen inte är det.
Jag vill bara slänga mig över henne och gråta.  
Men det kan jag inte. Skullle jag göra det skulle hon gå sönder.
Och jag vill visa mig stark. Inte göra henne rädd.
Istället får jag sitta där och se glad ut. För det är jag. Gladare än någonsin när jag får träffa henne.
Och det kommer att bli bra. Det kommer det. Det vet jag. :)
Men hon hade fått tillbaka mycket hår hon tappat. Hon börjar gå upp i vikt. Hon kommer, sakta men säkert.

Allt kommer att bli bra Mamma, det  vet jag <3

Älskar dig<3